Pudelrockare
Kända kalufser

Pudelrockare

Få hårstilar har det drivits så mycket med som ”pudelrockarnas” som uppkom på 80-talet och fortsatt in i våra dagar. En kombination av en desperat vilja att verka hård och rebellisk med att vara kommersiellt framgångsrik resulterade i en av de kanske fånigaste lookarna genom alla tider, förutom möjligtvis hockeyfrillan, och har förföljt många kända rockare sedan dess.

Frillan föds

På sjuttiotalet fick hårdrocken sin riktigt stora genomslagskraft med band som Rainbow och Black Sabbath, och både musikerna och deras fans skapade en egen stil som framför allt utmärktes av långt hår hos män. Det här var en ganska naturlig fortsättning efter att Beatles upprört äldre generationer med sina frisyrer, och hippierörelsen tagit över på sextiotalet. Att vara man med långt hår innebar att man var emot etablissemanget och att man inte var rädd för att visa det.

För hårdrockarna blev det här en perfekt stil då man inte behövde göra något annat än att låta lockarna växa och på så sätt visa att man helt enkelt inte brydde sig om hur man såg ut. Nej, image-making var för fjantar och discostjärnor, medan de hårda killarna var helt naturliga och ostylade. De långa manarna ackompanjerades ofta av stora, yviga mustascher och skägg, och några av de typiska rockarna i den här stilen var till exempel Lemmy, Tony Iommi och Richie Blackmore.

På åttiotalet började dock saker förändras även inom hårdrocksvärlden och man började låna vissa inslag från discokulturen, som till exempel glansiga kläder och skor, smink och stora hårsvall. Även musiken ändrades från att vara tung och virtuos, till mer poppig och lyssnarvänlig. Grupper som Mötley Crüe, Bon Jovi och Europe hördes på vanliga radiokanaler och fick massor med lyssnare som inte nödvändigtvis var hårdrockare i övrigt.

Det här gillade naturligtvis inte de ”tunga” killarna, och efter att någon kallat den nya, glammiga generationen för pudelrockare som spenderade lika mycket tid framför spegeln som i studion blev det snart ett etablerat uttryck. Grupperna själva brydde sig nog inte så mycket, de skrattade säkert hela vägen till banken, men däremot uppstod det inte sällan hårda diskussioner mellan ”riktiga” hårdrockare och pudelrockarnas fans. Andra uttryck för samma stil var ”hår-rock”, ”radio-rock” och ”mjukmetall” och faktum är att de hängivna fansen av sagda grupper fortfarande ofta tar illa vid sig när de hör dem.